Skrivet 25 november 2018

Första inlägget på ganska länge… Kamerorna har mest legat i skåpet under oktober och början av november, det har varit så mycket annat att stå i.

Men förra helgen tog jag skadan igen och åkte ner till Magnus Nymans rovfågelgömslen i Blekinge. Vi var sju fotografer från BioFoto som samlades på torsdagskvällen med höga förväntningar, laddade batterier och tömda minneskort.

Magnus har fem åtlar med två gömslen vid varje. Man sitter ensam i gömslet, men delar oftast åteln med en annan fotograf. Vi hade bokat tre dagars fotografering, så man ”hann med” tre gömslen per person. Gömslena är mycket fint gjorda, med gasolvärmare, toastol, bra siktrutor och bra fästen för kulled, så man slipper hålla på med stativ där inne. Dessutom kan man använda bönpåsar om man vill. Jag hade det på en kamera och det funkade utmärkt!

Det var tidig uppstigning alla morgnar, halv fem ringde klockan och sedan var vi på plats vid gömslena senast halv sex, för att inte röja våra spår när det ljusnade strax efter kl sju. Solen gick upp vid kvart i åtta.

Första dagen satt jag i gömslet som kallades ”Vändplanen”, som mycket riktigt var en vändplan ute i skogen där en av vägarna slutade. Vägen var spärrad med en bom och skylt ”Jakt pågår”, för att hålla borta ytterligare besökare. Skylten ljög ju faktiskt inte… 

Så fort det ljusnade kom den första ormvråken och satte sig på en av de kraftiga sittgrenarna som Magnus ställt i ordning. Den satt en bra stund där, så vi fick bra tillfällen till att trimma in kamerorna i det (fortfarande) ganska dunkla ljuset. Det var höga ISO så dags…

Efter ett par timmar kom den dagens höjdpunkt för min del, en mycket fin duvhök landade på gräset och gick i sakta mak fram mot ett stycke mat som låg närmare mitt gömsle. Den satt där i några minuter och lät sig inte störas av andra fåglar, så jag fick några riktigt fina porträtt på den.

Jag hade varit nöjd med bara de bilderna, men vi fick fler tillfällen till bra fågelbilder, bl a en ormvråk som satt länge och väl och åt nere på marken och ett par korpar som satt i skogskanten och pratade en stund.

Korparna syntes och hördes ö h t väldigt mycket, de kretsade runt oss nästan hela dagen, de satt i träden och skrek och kom alltså ner på marken några gånger. I övrigt hade vi 3-4 nötskrikor och 5-6 skator hos oss nästan hela dagen.

Nästa morgon satte jag mig i gömslet som kallades ”Skogen”, just för att det låg uppe i skogen… Det var en ganska liten öppning i skogen, med en ”hylla” av europapallar och granris bara 5-6 meter från gömslet. I övrigt en hel del fina stenar och många sittpinnar runt om oss.

Klockan nio kom dagens första pulshöjare: en mycket fin kungsörn (som visat sig dagen före också) damp ner en bit bort från gömslena men den stack iväg nästan direkt, så jag hann inte ta några bilder. Trist, men så är det ibland, det är mycket som ska klaffa för att man ska få de bilder man vill ha.

Jag fortsatte att plåta nötskrikor, korpar och skator. Det var gott om fågel, så man behövde inte sitta sysslolös. Vid lunchtid nickade jag till en stund och när jag slog upp ögonen så står kungsörnen 10 m från gömslet och äter i lugn och ro! Det låg några grenar på marken mellan mig och örnen, så det var inte ”fri sikt”, men det gjorde inget. Bilderna förmedlar lite ”smygkänsla” vilket gör dem lite annorlunda, tycker jag.

När det började skymma kom dagens andra höjdpunkt. En ormvråk kom ”från ingenstans” och landade på den lilla hyllan alldeles framför mig. Den satt sedan och åt i godan ro i säkert 20-25 minuter, så det blev många bilder på den och även några filmsnuttar.

Tredje morgonen satt jag vid ”Mörka stället”. Det heter så eftersom det inte kommer ner något solljus där, utom några minuter vid halv tio-tiden så här års. Det var full fart från början, ormvråkarna var på plats före soluppgången och började ”tuppfäkta” (heter det så om vråkar?!) om de bästa matbitarna. Som mest hade jag sju vråkar nere samtidigt.

Dagen innan hade en röd glada visat sig hastigt och jag hoppades ju att den skulle komma tillbaka igen. Vid niotiden hände det! Gladan kom svepande inifrån skogen från vänster och landade på en av de stora stockarna som låg i bakkant av åteln. Därefter hoppade den ner på marken och åt en stund och såg sig om innan den sakta promenerade närmare gömslet och började kalasa på ett vildsvin. Efter säkert 25-30 minuter flög gladan upp och satte sig på en sittpinne en bit närmare skogen med brungula höstlöv som fond. Den satt där säkert tio minuter till så jag fick möjlighet till väldigt fina artporträtt mot den dämpade bakgrunden. Det kändes stort att få komma den här arten så nära, den är en av våra vackraste fåglar över huvudtaget, tycker jag.

I övrigt blev det många bilder på ormvråk. Eftersom det var så många individer runt åteln kunde man se de olika färgskiftningarna i vråkarnas fjäderdräkt, som man inte tänker på när man ser dem t ex längs motorvägarna. De kan vara allt från nästan helt vita (de s k Börringevråkarna, en sån visade sig på en annan åtel under våra dagar där nere) över ljus brunspräckliga till mörkbruna och nästan blågråa.

Efter tre mycket givande dagar rullade vi norrut och kom hem på söndagkvällen, trötta men mycket nöjda!

Lite om tekniken: jag använde båda mina Nikon-hus: D3s och D7200. På D3s körde jag med 300 mm/2,8 med konvertrar 1,4x (mest) och 2x. På D7200 hade jag min 80-200/2,8, vilket ju ger en effektiv brännvidd på 120-300 mm. Vidare körde jag (på tips från Magnus) med auto-ISO (max 12800) och 1/250 s som längsta slutartid. Det funkade utmärkt, även om det blev ISO 12800 på en hel del bilder i början och och slutet av dagarna, men det är ju inget större problem med dagens kameror.